Köpguide för PlayStation 1: Vilken PS1-modell ska du välja?

Att återvända till Sonys 32-bitars era är en av de mest givande resorna inom retrospelande, förutsatt att du inte slutar med en konsol som hackar under varje filmsekvens. Från utsidan ser de flesta klassiska grå PlayStation-konsoler identiska ut, men under huven omarbetade Sony hårdvaran, laserenheterna och anslutningarna på baksidan drastiskt under de sex år konsolen tillverkades. Denna köpguide för playstation 1 går igenom varenda europeisk PAL-revision, visar dig hur du upptäcker en döende skivläsare och förklarar vilket specifikt modellnummer som passar bäst för just din TV och dina moddningsplaner.

Jämförelse av alla PAL-modeller av PlayStation 1 (SCPH-1002 till SCPH-102)

När du ska köpa begagnad playstation 1 i Europa är den första regeln att kontrollera det vita klistermärket på konsolens undersida. Sony använde regionsspecifika modellnummer över hela världen: japanska NTSC-J-konsoler slutar på 0, nordamerikanska NTSC-U-konsoler slutar på 1 och europeiska/australiska PAL-konsoler slutar alltid på 2.

Att förstå dessa nummer är nyckeln till att lista ut vilken ps1-modell som är bäst för dina behov. Under konsolens livscykel slog Sony kontinuerligt samman kretsar för att sänka produktionskostnaderna, tog bort expansionsportar på baksidan för att stoppa piratkopiering och flyttade den optiska enheten för att lösa allvarliga överhettningsproblem.

SCPH-1002: Lanseringsmodellen och "audiofil"-myten

Den europeiska lanseringsmodellen, SCPH-1002, känns omedelbart igen på uppsättningen av direkta RCA-stereoutgångar (röd och vit) samt en dedikerad S-Video-port på baksidan. Under många år hyllades just denna modell på hifi-forum som en legendarisk CD-spelare eftersom dess tidiga moderkort rymmer en Asahi Kasei Microdevices (AKM) AK4309AVM digital-till-analog-omvandlare (DAC). Ljudet är visserligen varmt och rent, men skillnaden i vanliga vardagsrumshögtalare eller hörlurar är försumbar jämfört med senare revisioner.

Ännu värre är att SCPH-1002 dras med en ökänd hårdvarudefekt. Dess KSM-440AAM-laserenhet har en släde helt i plast och sitter placerad precis bredvid det interna nätaggregatet (PSU). Värmen från nätaggregatet mjukar med tiden upp plastskenorna, vilket gör att släden slår sig och sjunker. Om lasern inte redan har bytts ut kommer en original SCPH-1002 i dag nästan garanterat ha svårt att läsa spel.

SCPH-5502: Moddarens favorit

Vid en jämförelse mellan scph-1002 vs scph-5502 vinner SCPH-5502 överlägset för praktiskt spelande. Sony tog bort de överflödiga RCA-kontakterna på baksidan, gick över till det enhetliga PU-18-moderkortet och flyttade laserenheten längst ut till höger i chassit – på tryggt avstånd från det varma nätaggregatet.

Den introducerade även KSM-440ADM-lasern, där släden förstärktes med metallkomponenter. Eftersom den behåller Parallel I/O-porten på baksidan och använder PU-18-kortet är SCPH-5502 förstahandsvalet för entusiaster som vill installera en XStation Optical Drive Emulator.

SCPH-7002 och SCPH-7502: De pålitliga arbetshästarna

När DualShock-kontroller blev standard lanserade Sony SCPH-7002 och SCPH-7502. Båda modellerna behåller det klassiska grå skalet och den bakre Parallel I/O-porten, vilket gör dem kompatibla med fuskmoduler och expansionskort. På insidan krymper SCPH-7502 moderkortet till PU-22-revisionen, får den svalare KSM-440AEM-lasern och uppgraderar den inbyggda CD-spelarens visualisering med den psykedeliska ljusshowen "SoundScope". Om du helt enkelt vill ha bästa pal ps1-konsol för att spela originalskivor och använda en plug-in-bootmodul är SCPH-7502 ett suveränt val.

SCPH-9002: Den sista "Fat"-revisionen

År 1999 hade Sony tröttnat på att tredjepartsmoduler kringgick deras säkerhetsspärrar via expansionsporten. På SCPH-9002 tog Sony helt bort den bakre Parallel I/O-porten. Om du tittar på baksidan av en SCPH-9002 ser du bara den lilla Serial I/O-länkporten, Multi-AV-utgången och strömintaget. Även om den inte går att använda för tillbehör via Parallel-porten eller XStation-moddar, gör dess PU-23-moderkort och KSM-440AEM-läsare den till den mest pålitliga av alla ursprungliga grå konsoler för rent skivspelande.

SCPH-102 (PSone): Skillnader mellan Fat och Slim

Att undersöka skillnader mellan ps1 och psone handlar om mycket mer än bara utseendet. Den slimmade vita PSone (SCPH-102) släpptes år 2000 och är bara en bråkdel så stor som originalkonsolen. Sony lyckades med detta genom att ta bort både Parallel I/O- och Serial I/O-portarna (vilket innebär att du inte kan använda en Link Cable för matcher med två konsoler i WipEout eller Command & Conquer) och flytta ut strömförsörjningen till en extern 7,5V DC-adapter.

Att plocka bort det interna nätaggregatet eliminerade värmeutvecklingen inuti skalet helt och hållet. Tillsammans med den slutgiltiga KSM-440BAM-laserenheten är SCPH-102 utan tvekan den mest mekaniskt slitstarka skivläsande PlayStation som någonsin tillverkats. Det är också den enda modellen som är designad för att knäppas fast direkt på Sonys officiella 5-tums LCD-skärm (SCPH-131 i PAL-regioner).

Problemet med laserenheten: Så upptäcker du en döende läsare före köp

Den absolut vanligaste felkällan i varje köpguide för playstation 1 är den optiska enheten. Eftersom PS1-spel streamar okomprimerat ljud och Full Motion Video (FMV) direkt från CD-ROM-skivan i 2x hastighet rör sig lasersläden konstant fram och tillbaka. På tidiga enheter slits kuggkransarna i nylon och plastskenorna ner av friktionen. När det bildas mikroskopiska spår i plasten hamnar linsen snett och tappar förmågan att fokusera på skivans spår.

När du testar en konsol på plats eller läser en säljares beskrivning bör du hålla utkik efter dessa klassiska symptom på en sliten laser:

• Häckande FMV-videosekvenser: Introduktionsfilmer laggar, fryser eller tappar ljudet med några sekunders mellanrum.
• Långa laddningstider: Konsolen tar mer än 15 sekunder på sig att gå från den vita Sony-skärmen med diamanten till den svarta skärmen med PlayStation-logotypen.
• "Upp-och-ned"-tricket: Om en konsol bara läser spel när den vänds upp och ned eller lutas i 45 graders vinkel mot en vägg är plastskenorna helt utslitna; när konsolen vänds gör gravitationen att linsen vilar på den oslitna övre kanten av skenan.
• Sprucket spindelnav: Inspektera den svarta plastringen med tre små metallkulor i mitten av läsaren. Detta spindelnav spricker ofta eller glider ner längs motoraxeln, vilket gör att snurrande skivor skrapar ljudligt mot det grå plasthöljet.

Gå försiktigt fram om du behöver ett laserbyte till ps1. Marknadsplatser på nätet svämmar över av billiga, märkeslösa kinesiska kopior märkta som KSM-440AEM eller BAM. En stor andel av dessa klonade enheter är trasiga redan vid leverans, har dåligt kalibrerade potentiometrar eller slutar fungera efter några veckor. Det bästa sättet att reparera är att plocka en original KSM-440BAM-enhet från en sliten eller repig PSone (SCPH-102). Genom att flytta över det grå topplocket i plast från din gamla läsare till KSM-440BAM – och använda en kort förlängningskabel för flatkabeln om du har en tidig SCPH-1002 – får du fabrikskvalitet och hög pålitlighet i ett klassiskt fat-chassi.

PAL 50Hz mot NTSC 60Hz: Hantera regionsspärrar och lägre hastighet

Europeiska samlare ställs inför ett välkänt historiskt hinder på femte generationens konsoler: 50Hz PAL-standarden. Medan TV-apparater i Nordamerika och Japan körde i 60Hz, körde europeiska tjock-TV-apparater (CRT) i 50Hz. Om en utvecklare inte specifikt anpassade spelkoden för Europa (vilket Psygnosis och Rare ofta gjorde) körs de flesta PAL PS1-spel ungefär 17,5 % långsammare än sina NTSC-motsvarigheter och har tjocka svarta kanter i över- och underkant av bilden. Klassiker som Tekken 3, Final Fantasy VII och Castlevania: Symphony of the Night känns märkbart sega i 50Hz.

Dessutom är PlayStation 1 strikt regionslåst. Territorielåset ligger dolt i CD-ROM-kontrollerns BIOS tillsammans med wobble-spåret på innerringen av de svarta originalskivorna. För att spela importerade NTSC-U- eller NTSC-J-spel i full 60Hz-hastighet på en PAL-konsol har du två huvudsakliga vägar att gå: