Därför floppade PlayStation Classic (och är den värd att köpa idag?)
Publicerad 31 augusti 2026
Därför floppade PlayStation Classic (och är den värd att köpa idag?)
Den släpptes 2018 för att rida på minikonsolvågen, men Sonys miniatyr-PS1 blev snabbt känd som en riktig PlayStation Classic-flopp. Istället för att leverera en felfri nostalgitripp möttes de tidiga köparna av en kompromissad enhet med bristfällig emulering och förvirrande val av spelregioner. Vi går igenom exakt vad som gick snett vid lanseringen och förklarar hur soft-moddning har gett denna lilla hårdvara en total upprättelse för moderna samlare.
Det skuffande spelutbudet
Sony utlovade tjugo epokgörande titlar, men den slutgiltiga listan fick många fans att klia sig i huvudet. Tunga storsäljare som Tomb Raider, Gran Turismo och Crash Bandicoot lyste med sin frånvaro. Dessa luckor berodde till stor del på komplicerade licensfrågor med tredjepartsutgivare och utgångna musikrättigheter, men utan dessa flaggskeppstitlar kändes spelbiblioteket genast tomt för alla som ville återuppleva det sena 1990-talet.
Dessutom styrdes mjukvaruvalet av beslutet att skicka med de ursprungliga digitala handkontrollerna istället för de senare analoga versionerna. Eftersom systemet saknade PlayStation Classic-handkontroller med analoga styrspakar kunde Sony inte inkludera Ape Escape, ett älskat plattformsspel som blivit känt för att det kräver DualShock för att fungera. Denna hårdvarubegränsning stängde dörren för flera klassiker från den senare 3D-eran som definierade konsolens sista glansdagar.
Istället för att säkra tongivande PS1-rollspel som Suikoden II eller självklara maskotspel som Spyro the Dragon fyllde Sony ut luckorna med märkliga val. Pusselspel som Intelligent Qube och Mr. Driller är förvisso trevliga, men de representerar knappast det monumentala klivet till 3D-gaming som den ursprungliga PlayStation banade väg för. Detta underväldigande spelurval var den första stora faktorn bakom den initiala PlayStation Classic-floppen.
Katastrofen med 50Hz PAL kontra 60Hz NTSC
Spelutbudet var en besvikelse, men den tekniska prestandan visade sig bli en ren katastrof. I ett drag som förbryllade hela retrospelcommunityn valde Sony att använda europeiska 50Hz PlayStation Classic PAL-spel för nio av de tjugo inkluderade titlarna. Av någon oförklarlig anledning distribuerades dessa långsammare PAL-versioner globalt, vilket innebar att även nordamerikanska och japanska konsoler tvingades köra dem.
Handla prylarna från den här artikeln
Handplockat efter det du läser — testat och med garanti.
Hårdvarans begränsningar: Handkontroller och strömförsörjning
Om det är något område där Sony lyckades, så är det den fysiska designen av själva mikrokonsolen SCPH-1000R. Det lilla grå skalet är en perfekt kopia i 45-procentig skala av originalhårdvaran, komplett med fungerande Reset- och Open-knappar. Tyvärr delar tillbehören i kartongen inte alls denna perfektion.
De medföljande PlayStation Classic-handkontrollerna är trogna replikor av de digitala originalkontrollerna SCPH-1080, men de har frustrerande korta USB-kablar på 1,5 meter. Om du inte sitter extremt nära din tv behöver du USB-förlängningskablar bara för att kunna spela bekvämt från soffan. Dessutom begränsar avsaknaden av analoga spakar vilka 3D-spel som känns naturliga att spela idag.
Även strömförsörjningen skapade huvudbry för tidiga köpare. Sony skickade inte med någon AC-adapter i lådan, utan bara en micro-USB-kabel. Konsolen kräver en strikt 5V/1A-strömkälla; att använda vanliga moderna snabbladdare eller att koppla den direkt till svagare USB-portar på tv:n resulterade ofta i en blinkande röd lampa och startproblem.
Intressant nog döljer USB-portarna en hemlighet som uppfinningsrika användare snabbt drog nytta av. Eftersom Sony lämnade kvar utvecklarfunktioner aktiva i mjukvaran upptäckte spelare en dold emulatormeny. Genom att koppla in specifika PC-tangentbord – i synnerhet äldre modeller från Corsair och Logitech – och trycka på Escape-tangenten, kunde man komma åt emulatorns råa inställningar för att manuellt justera frameskip och regionsutdata.
Räddningen via soft-moddning: Project Eris och AutoBleem
Historien om PlayStation Classic-floppen tog en dramatisk vändning bara några dagar efter lanseringen. Homebrew-communityn upptäckte snabbt att Sony hade lämnat konsolens kryptografiska nycklar direkt i enhetens firmware. Denna enorma säkerhetsmiss gjorde att konsolen knäcktes nästan omedelbart, vilket banade väg för att modda PlayStation Classic och låsa upp dess verkliga potential.
Idag är det otroligt enkelt att soft-modda konsolen, och det kräver varken lödning eller några permanenta ingrepp i chassit. Genom att lägga in specifik mjukvara på ett kompatibelt USB 2.0-minne och sätta det i den andra handkontrollsporten kan du helt kringgå standardsystemet. De två mest populära metoderna är Project Eris PS1 (efterföljaren till BleemSync) och AutoBleem.
En enkel AutoBleem-guide består av bara några enkla steg:
