Därför floppade PlayStation Classic (och är den värd att köpa idag?)

Den släpptes 2018 för att rida på minikonsolvågen, men Sonys miniatyr-PS1 blev snabbt känd som en riktig PlayStation Classic-flopp. Istället för att leverera en felfri nostalgitripp möttes de tidiga köparna av en kompromissad enhet med bristfällig emulering och förvirrande val av spelregioner. Vi går igenom exakt vad som gick snett vid lanseringen och förklarar hur soft-moddning har gett denna lilla hårdvara en total upprättelse för moderna samlare.

Det skuffande spelutbudet

Sony utlovade tjugo epokgörande titlar, men den slutgiltiga listan fick många fans att klia sig i huvudet. Tunga storsäljare som Tomb Raider, Gran Turismo och Crash Bandicoot lyste med sin frånvaro. Dessa luckor berodde till stor del på komplicerade licensfrågor med tredjepartsutgivare och utgångna musikrättigheter, men utan dessa flaggskeppstitlar kändes spelbiblioteket genast tomt för alla som ville återuppleva det sena 1990-talet.

Dessutom styrdes mjukvaruvalet av beslutet att skicka med de ursprungliga digitala handkontrollerna istället för de senare analoga versionerna. Eftersom systemet saknade PlayStation Classic-handkontroller med analoga styrspakar kunde Sony inte inkludera Ape Escape, ett älskat plattformsspel som blivit känt för att det kräver DualShock för att fungera. Denna hårdvarubegränsning stängde dörren för flera klassiker från den senare 3D-eran som definierade konsolens sista glansdagar.

Istället för att säkra tongivande PS1-rollspel som Suikoden II eller självklara maskotspel som Spyro the Dragon fyllde Sony ut luckorna med märkliga val. Pusselspel som Intelligent Qube och Mr. Driller är förvisso trevliga, men de representerar knappast det monumentala klivet till 3D-gaming som den ursprungliga PlayStation banade väg för. Detta underväldigande spelurval var den första stora faktorn bakom den initiala PlayStation Classic-floppen.

Katastrofen med 50Hz PAL kontra 60Hz NTSC

Spelutbudet var en besvikelse, men den tekniska prestandan visade sig bli en ren katastrof. I ett drag som förbryllade hela retrospelcommunityn valde Sony att använda europeiska 50Hz PlayStation Classic PAL-spel för nio av de tjugo inkluderade titlarna. Av någon oförklarlig anledning distribuerades dessa långsammare PAL-versioner globalt, vilket innebar att även nordamerikanska och japanska konsoler tvingades köra dem.

Historiskt sett kördes den europeiska PAL-standarden i 50Hz, vilket gjorde att spelen ofta var dåligt optimerade och rullade 17,5 % långsammare än sina NTSC-motsvarigheter i 60Hz. När dessa 50Hz-spel tvingas visa bild på moderna platta tv-apparater i 60Hz uppstår allvarliga problem med bildsynkningen (frame pacing). Denna obalans gör att emulatorn duplicerar bildrutor ojämnt, vilket resulterar i konstant, irriterande hackande vid kameraåkningar och snabba actionsekvenser.

Detta beslut förstörde flera av nyckelupplevelserna på mikrokonsolen. Tekken 3 och Grand Theft Auto, som bygger helt på timing och hastighet, känns sega och tröga jämfört med de ursprungliga NTSC-utgåvorna. Nedan finns en komplett sammanställning över regionskoderna som användes för de förinstallerade västerländska spelen, vilket tydligt visar vilka titlar som drabbas av denna ojämna bilduppdatering.

Eftersatt emulering och konfigurationen av PCSX ReARMed

Istället för att utveckla en egen emulator internt, som Nintendo gjorde för SNES Classic, använde Sony open source-emulatorn PCSX ReARMed. Även om denna emulator är riktigt kapabel på ett ARM-baserat chip, konfigurerade Sony den extremt dåligt från fabrik. Problemen med PS Classic-emuleringen blev omedelbart uppenbara för entusiaster, som noterade en tydlig brist på finputsning i bildkvaliteten.

Standardgränssnittet saknar helt de moderna livskvalitetsfunktioner som retrospelare vant sig vid. Här finns inga scanline-filter för att efterlikna en tjock-tv (CRT), ingen ramgrafik för att fylla ut de svarta fälten på bredbildsskärmar och inga detaljerade inställningar för bildförhållande. Du får helt enkelt en rå, ofiltrerad pixelbild som exponerar de taggiga polygonkanterna från tidig 3D på absolut sämsta tänkbara sätt.

Ännu värre är att grundemuleringen lider av märkbar input lag och osynkat ljud. Ljudeffekterna i Ridge Racer Type 4 släpar ofta efter grafiken med en bråkdel av en sekund, vilket helt förstör inlevelsen. Denna brist på optimering gjorde att originalskivorna på en riktig PlayStation 1 eller en bakåtkompatibel PlayStation 3 gav en vida överlägsen spelupplevelse.