Köpguide för PS1: Vilken PlayStation 1-modell passar dig bäst?

Att navigera bland dussintals olika PlayStation 1-konsoler som släpptes mellan 1995 och 2006 kan kännas som ett minfält av trasiga lasrar och saknade portar. Denna definitiva köpguide för PS1 går igenom varje större hårdvarurevision och skiljer de pålitliga arbetshästarna från rena samlarkuriosa. Du får lära dig exakt hur du identifierar den bästa PS1-modellen för din setup, hur du känner igen äkta spel och de enklaste sätten att kringgå regionslås.

Originalmodellen (Fat) vs. PSone Slim: Formfaktor och praktisk användning

När du ska köpa en begagnad PS1 är ditt första stora beslut att välja mellan det klassiska grå chassit och den förminskade, vita PSone. Den ursprungliga fat-modellen av PlayStation har ett inbyggt nätaggregat, vilket är otroligt smidigt för kabelhanteringen men genererar intern värme som kan slita på kringliggande komponenter över årtionden av användning. Tidiga och medeltida fat-modeller har även en serieport för link-kabel och flerspelarläge samt en parallell I/O-port gömd bakom en plastlucka på baksidan.

Parallellporten är ett enormt försäljningsargument för originalhårdvaran. Den låter dig ansluta fusk-kassetter som Action Replay eller GameShark, vilka är oumbärliga för att låsa upp regionsfritt spelande utan lödning. Ännu viktigare är att moderna Optical Drive Emulators (ODE) som PSIO ansluts direkt till denna port, vilket låter dig ladda säkerhetskopior från ett SD-kort samtidigt som den ursprungliga CD-läsaren förblir intakt.

I kontrast handlar skillnaderna hos PSone Slim främst om effektivisering. PSone lanserades år 2000 under modellnumret SCPH-102 i PAL-regioner och flyttar strömförsörjningen till en extern strömadapter, vilket drastiskt minskar den interna värmen. Sony tog helt bort serie- och parallellportarna för att krympa moderkortet, vilket offrade kompatibiliteten med fusk-kassetter och plug-and-play-ODE:er. Däremot har PSone en otroligt slitstark laserenhet och tar betydligt mindre plats. Om du helt enkelt vill spela originalskivor på originalhårdvara utan att ta upp för mycket hyllutrymme är PSone ett fantastiskt och mycket pålitligt val.

Avkoda PS1-hårdvarurevisioner och laserns pålitlighet

Sony uppdaterade i hemlighet PlayStations interna komponenter flera gånger under dess livscykel för att sänka tillverkningskostnaderna och åtgärda uppenbara designmissar. Att förstå dessa PS1-hårdvarurevisioner är avgörande, eftersom modellnumret på klistermärket på undersidan avslöjar exakt vad du kan förvänta dig.

Tidiga europeiska enheter, specifikt SCPH-1002-serien, dras med ett ökänt konstruktionsfel. Sony placerade laserenheten precis bredvid det interna nätaggregatet. Den konstanta värmen gjorde att plastskenorna för lasersläden slog sig, vilket ledde till att linsen hamnade snett. Detta är den främsta anledningen till att tidiga konsoler är ökända för att hacka under Full Motion Video-sekvenser (FMV) eller vägra ladda spel om de inte vänds upp och ner.

När Sony väl släppte SCPH-5502, SCPH-7002 och SCPH-9002 hade de flyttat laserenheten helt bort från nätaggregatet och uppgraderat slädmekanismen med formgjutna metalldelar. SCPH-7502 och SCPH-9002 anses allmänt vara de mest pålitliga fat-modellerna för dagligt spelande, med förenklade moderkort och mycket tåliga läsare. Om du letar efter en fat-konsol är dessa senare enheter i SCPH-7000- och 9000-serien det säkraste kortet för att slippa ett omedelbart laserbyte på din PS1.

Audiofilmyten: Är SCPH-1002 verkligen bättre?

Om du läser om tidiga PlayStation-konsoler stöter du förr eller senare på legenden om SCPH-1002 som audiophil-konsol. Denna specifika lanseringsmodell har dedikerade röda och vita RCA-ljudutgångar på baksidan, utöver den vanliga multi-out-porten. På insidan sitter ett högkvalitativt DAC-chip från Asahi Kasei Microsystems (AKM), vilket gav upphov till ett envist rykte om att denna billiga spelkonsol kunde mäta sig med CD-spelare för tiotusentals kronor.

Sanningen är betydligt mer nyanserad. Även om AKM-ljudchippet i sig är genuint utmärkt saknar Sonys implementering av ljudutgångssteget på SCPH-1002-moderkortet ett ordentligt lågpassfilter. Detta resulterar i en ljudprofil som låter otroligt slagkraftig och ljus, vilket många lyssnare misstar för högre detaljrikedom. I själva verket är ljudet bara ofärgat och något vasst, snarare än genuint audiofilt.

Att jaga en SCPH-1002 för dess ljudegenskaper är generellt en dålig idé för retrospelare. Den ökända laserplaceringen innebär att ett köp av en omodifierad 1002 oftast resulterar i en konsol som inte kan läsa skivor utan att hacka. Såvida du inte planerar att plocka ur skivläsaren helt och installera en ODE som XStation är de små ljudskillnaderna inte värda den bristande hårdvarutillförlitligheten.