SNES eller Sega Genesis (Mega Drive): Vilken 16-bitarskonsol vann egentligen?
Publicerad 14 oktober 2026
SNES eller Sega Genesis (Mega Drive): Vilken 16-bitarskonsol vann egentligen?
Debatten om SNES vs Sega Genesis dominerade skolgårdarna under hela 1990-talet, men att utvärdera dessa konsoler trettio år senare kräver en helt annan checklista. Om du köper eller samlar i Europa måste du dessutom navigera egenheterna med PAL 50Hz-konverteringar, specifikationer för RGB SCART-kablar och åldrande kiselchips. Denna guide bryter ner 16-bitars konsolkriget ur en modern europeisk samlares perspektiv, och jämför hårdvarurevisioner, spelutbud, driftsäkerhet samt vad du faktiskt behöver titta efter före köp.
PAL-faktorn: Varför Mega Drive dominerade Europa medan USA spelade SNES
Innan vi dyker ner i hårdvaran måste vi reda ut namnfrågan: konsolen som kallas Sega Genesis i Nordamerika är exakt samma maskin som såldes som Sega Mega Drive i Europa, Japan och Australien. Sega använde endast Genesis-namnet i Nordamerika på grund av en varumärkestvist. Medan Nintendo till slut drog det längsta strået i försäljningen i Nordamerika och Japan, såg verkligheten på den europeiska marknaden helt annorlunda ut.
Sega lanserade Mega Drive i Europa i slutet av 1990, stöttat av aggressiv distribution och lokal marknadsföring från Virgin Mastertronic. Nintendo släppte inte PAL Super Nintendo förrän i mitten av 1992. Detta försprång på nästan två år, i kombination med starka konsolpaket med Sonic the Hedgehog och ett spelbibliotek anpassat för arkad- och sportfans, lät Mega Drive dominera Storbritannien och stora delar av Kontinentaleuropa.
Båda konsolerna led dock av de tekniska begränsningarna i den europeiska PAL-tv-standarden. Medan nordamerikanska och japanska NTSC-konsoler kördes i 60Hz, visade europeiska PAL-konsoler bild i 50Hz. Eftersom de flesta utvecklare i Japan och USA designade sina spel utifrån en klockfrekvens på 60Hz, innebar lata PAL-konverteringar helt enkelt att spellogiken och musiken saktades ner med 17,5 % samtidigt som bilden trycktes ihop vertikalt, vilket lämnade tjocka svarta sorgkanter i över- och underkant av skärmen.
Att utvärdera PAL SNES vs Mega Drive idag kräver förståelse för hur utvecklarna hanterade detta 50Hz-straff:
Ooptimerade PAL-utgåvor: Tidiga Mega Drive-titlar som originalet Sonic the Hedgehog (PAL) körs märkbart långsammare än sina NTSC-motsvarigheter, med trög fysik och nedslöad musik. Många tidiga SNES-titlar, inklusive och , drabbas av samma öde med stora sorgkanter och lägre tempo.
Handla prylarna från den här artikeln
Handplockat efter det du läser — testat och med garanti.
Spelbibliotek: RPG och plattform mot arkadkonverteringar och sport
Hårdvaruspecifikationer spelar bara roll i den utsträckning de formade spelbiblioteken. När du ska köpa en 16-bitars retrokonsol bör ditt val utgå från de genrer du faktiskt uppskattar att spela.
SNES är den obestridda mästaren på djupa JRPG:er, storslagna actionäventyr och stämningsfulla plattformsspel. Titlar som The Legend of Zelda: A Link to the Past, Super Metroid, Super Mario World och Donkey Kong Country representerar några av de mest finslipade spelupplevelserna i historien. Medan Nordamerika fick ta del av en guldålder av Squaresoft- och Enix-rollspel som aldrig nådde Europa (som Chrono Trigger, Final Fantasy III/VI och EarthBound), fick PAL-samlare några anmärkningsvärda tröstpriser. Framför allt fick Europa en officiell engelsk utgåva av Quintets mästerliga action-RPG Terranigma, tillsammans med "big box"-PAL-utgåvor av Secret of Mana, Illusion of Time, Secret of Evermore och Lufia.
Mega Drive ägde vardagsrummet om du ville ha arkadaction, shoot-'em-ups (shmups), beat-'em-ups och sportspel. Segas starka arkadarv gjorde att hemkonverteringar av Golden Axe, Streets of Rage 2, Shinobi III och OutRun kändes snabba och responsiva. Tredjepartsutvecklare som Treasure pressade systemet till dess yttersta gränser med Gunstar Heroes, Alien Soldier (som fick en fysisk PAL-utgåva men endast en digital lansering i Nordamerika) och Dynamite Headdy. Samtidigt byggde Electronic Arts sitt imperium på Mega Drive; titlar som FIFA International Soccer, NHL '94 och Road Rash II flöt nästan alltid på snabbare och smidigare på Segas hårdvara än på SNES.
En jämförelse av multiformattitlar belyser hur olika dessa två system behandlades:
Få exklusiv, tidig tillgång till sällsynta lagerpåfyllningar, graderade produkter och hemliga rabattkoder före alla andra.
Super Mario World
Super Mario Kart
Optimerade PAL-utgåvor: Senare under generationen, särskilt från europeiska studior, anpassades spelen ordentligt för 50Hz. Rares Donkey Kong Country-serie på SNES och Segas Sonic the Hedgehog 3 körs i hastigheter nära originalet med fullskärms- eller närapå fullskärmspresentation i PAL-regioner.
Regionlås: Om du vill kringgå 50Hz genom att importera amerikanska eller japanska spel sätter båda konsolerna käppar i hjulet. PAL SNES använder både ett rundat fysiskt skal (samma som japanska Super Famicom, vilket blockerar de kantiga amerikanska kassetterna) och ett internt CIC-spärrchip som verifierar region och tv-standard. Tidiga Mega Drive-spel är ofta regionsfria så fort du tar dig förbi den fysiska formen på kassettluckan, men titlar som släpptes från 1993 och framåt innehåller ofta mjukvaruspärrar som kontrollerar om konsolen är inställd på engelska/internationell eller japanska, samt 50Hz eller 60Hz.
Under huven: Motorola 68000-hastighet mot Ricoh 5A22-färger & Mode 7
När man granskar SNES hårdvaruspecifikationer vs Genesis blir det tydligt att Sega och Nintendo konstruerade sina maskiner efter motsatta filosofier. Sega byggde Mega Drive kring rå processorhastighet hämtad från sina arkadsystem, medan Nintendo konstruerade SNES kring skräddarsydda grafik- och ljud-coprocessorer.
Shadow/Highlight-läge, högre horisontell upplösning
Kassett-coprocessorer
Vanligt (Super FX, SA-1, DSP-1, CX4)
Sällsynt (Sega Virtua Processor i Virtua Racing)
Mega Drives Motorola 68000 har mer än dubbelt så hög klockfrekvens som SNES:s Ricoh 5A22. Även om klockfrekvens inte är ett direkt mått på prestanda mellan olika arkitekturer, har 68000 en klar fördel när det gäller att hantera dussintals snabbrörliga objekt, komplex kollisionshantering och snabb scrolling. Det är anledningen till att tidiga shoot-'em-ups på SNES som Gradius III och Super R-Type saktar ner till krypfart så fort skärmen fylls av projektiler, medan Mega Drive-shooters som Thunder Force IV och Gunstar Heroes levererar kaotisk action med betydligt stabilare bilduppdatering.
Där SNES drar ifrån är i sin dubbla PPU-arkitektur (Picture Processing Unit). Med en färgpalett på 32 768 färger och upp till 256 färger på skärmen samtidigt har SNES-spel mjuka färgövergångar, stämningsfull ljussättning och äkta hårdvarutransparens. Mega Drive är begränsad till 64 samtidiga färger från en palett på 512 färger. För att kompensera förlitade sig Mega Drive-grafiker tungt på dithering – schackmönstrade pixelmönster som flöt samman på 1990-talets suddiga tjock-tv-apparater via kompositvideo för att simulera fler färger och transparens.
SNES har även Mode 7, ett bakgrundslagerläge som kan rotera och skala en platt textur i realtid för att skapa pseudo-3D-plan i spel som F-Zero, Super Mario Kart och Pilotwings. Mega Drive saknar inbyggd hårdvaruskalning, vilket tvingade skickliga programmerare hos studior som Treasure och Traveller's Tales att åstadkomma liknande effekter helt via smarta, mjukvarudrivna CPU-trick.
För att råda bot på den långsamma Ricoh 5A22-processorn senare under konsolens livscykel byggde Nintendo in extrachips direkt i spelkassetterna:
DSP-1: Adderade snabba matematiska beräkningar för Mode 7-spel som Super Mario Kart.
Super FX (GSU-1 / GSU-2): Renderade polygongrafik för Starwing (Star Fox i USA) och Super Mario World 2: Yoshi's Island.
SA-1: I praktiken en andra, snabbare CPU klockad till 10,74 MHz inuti kassetten, använd i Super Mario RPG och Kirby's Fun Pak.
För moderna samlare innebär dessa extrachips högre kassettpriser och lite högre krav om du planerar att använda en flashcart eller klonkonsol.
Ljudchip: Sony SPC700 orkester-samples mot Yamaha YM2612 FM-syntes
Ingenting delar fansen i debatten om SNES vs Sega Genesis så mycket som ljudhårdvaran. Båda ljudsystemen är ikoniska, men fungerar enligt helt olika principer.
SNES använder en specialtillverkad Sony SPC700-coprocessor parad med en 16-bitars digital signalprocessor (S-DSP). Det är ett 8-kanalers ADPCM sample-baserat chip med 64 KB dedikerat RAM-minne. Kompositörer kunde ladda in korta digitala inspelningar av riktiga instrument – stråkar, pukor, pianon, slap-bas – och spela upp dem i olika tonhöjder med hårdvarueko och reverb. I händerna på mästare som Yasunori Mitsuda (Chrono Trigger) och David Wise (Donkey Kong Country 2) producerade SNES fylliga, atmosfäriska och orkestrala soundtracks som lät generationer före 8-bitars chiptunes. Baksidan var den snäva minnesgränsen på 64 KB; för att klämma in både musikdata och instrumentsamples i RAM tvingades utvecklare komprimera ljudet hårt, vilket ofta resulterade i ett dämpat ljud med lågpassfilter när balansen brast.
Mega Drive gör tvärtom och parar ett Yamaha YM2612 6-kanalers FM-synteschip (Frequency Modulation) med ett Texas Instruments SN76489 PSG-chip (Programmable Sound Generator) som blivit över från Master System-eran, allt styrt av en dedikerad Zilog Z80-CPU. Istället för att spela upp inspelade samples (bortsett från en enskild kanal som klarar knastriga 8-bitars PCM-trumsamples), genererar YM2612 ljud matematiskt i realtid genom att modulera sinusvågor.
När det programmeras väl levererar YM2612 distinkta, metalliska basgångar, svepande synthmelodier och krispiga trummor som skär rakt igenom mixen. Soundtracks som Yuzo Koshiros Streets of Rage 2, Sonic the Hedgehog 2 och Thunder Force IV är fortfarande mästerverk inom elektronisk syntmusik och rocksyntes. Mega Drive fick dock ett orättvist rykte i väst om att låta "pruttigt" och skärande, till stor del på grund av ljuddrivrutinen GEMS. GEMS tillhandahölls av Sega of America till västerländska utvecklare och var enkelt att använda, men levererades med en uppsättning vassa standardinstrument som många studior slängde in i sina spel utan justeringar.
Disney's Aladdin: Det här är två helt skilda spel. Mega Drive-versionen (utvecklad av Virgin Games tillsammans med Disneys animatörer) har följsamma svärdsstridsanimationer och större sprites, medan SNES-versionen (utvecklad av Capcom) är ett stramare, mer traditionellt plattformsspel med fokus på hopp och akrobatik.
Mortal Kombat: SNES-versionen har renare grafik och mer korrekt arkadljud, men Nintendos strikta familjecensur ersatte arkadoriginalets blod med grå "svett" och stympade Fatalities. Mega Drive-versionen såg ruffigare ut och lät burkigare, men genom att slå in den ökända koden ABACABB låstes originalets arkadvåld upp, vilket gav Sega en enorm försäljningsseger.
Konamis Run-and-Gun-klassiker: Båda konsolerna fick exklusiva delar i Konamis flaggskeppsserier istället för delade portningar – och i PAL-regioner döptes de om med robotar i huvudrollerna. SNES fick Super Probotector: Alien Rebels (Contra III) och Super Castlevania IV, medan Mega Drive fick det rasande snabba Probotector (Contra: Hard Corps) och Castlevania: The New Generation (Bloodlines).
Hårdvarurevisioner och videoutgångar: Vad du bör köpa idag
En stor fördel med att samla på SNES vs Mega Drive i Europa är att båda PAL-konsolerna skickar ut äkta RGB-video direkt från sina multi-out-portar utan interna hårdvarumodifieringar. Tillsammans med en väl avskärmad RGB SCART-kabel av god kvalitet och antingen en tjock-tv eller en modern uppskalare (som OSSC eller RetroTINK) kan båda konsolerna leverera en knivskarp bild.
Båda systemen genomgick dock betydande moderkortsrevisioner under sin livstid, vilket påverkade video- och ljudkvaliteten drastiskt. Att jämföra en SNES 1CHIP mot Mega Drive Model 1 är avgörande innan du öppnar plånboken.
Funktion
SNES 2-Chip (SNSP-CPU-01 / 02)
SNES 1CHIP (SNSP-CPU-1CHIP-01 / 02)
Mega Drive Model 1 (VA2–VA6)
Mega Drive Model 2 (VA0–VA1.8)
Bildskärpa (RGB)
Mjuk; märkbar horisontell utsmetning
Knivskarpa pixelkanter
Klar, men kan visa svaga vertikala ränder ("jailbars")
Ren RGB, något mjukare eller ljusare beroende på videokrets
Dämpat, förvrängt ljud på tidiga VA0/VA1-kort (ASIC YM3438)
Inbyggd RGB-utgång
Ja (kräver PAL-specifik SCART-kabel)
Ja (något för ljus bild utan motståndsåtgärd)
Ja (via 8-stifts DIN; stereo kräver hörlursuttaget fram)
Ja (via 9-stifts Mini-DIN med inbyggd stereoutgång)
Driftsäkerhet
Hög risk för chipfel (CPU/PPU) på tidiga 1992-kort
Mycket pålitligt kisel
Extremt pålitligt kisel; elektrolytkondensatorer kan behöva bytas
Mycket pålitligt kisel
Att köpa rätt SNES
Standardversionerna av PAL SNES som tillverkades mellan 1992 och 1994 (SNSP-CPU-01 och SNSP-CPU-02) använder två separata grafikchip (PPU1 och PPU2). Via RGB SCART uppvisar dessa modeller en mjuk, något utsmetad bild där ljusa pixlar blöder horisontellt ut i mörkare bakgrunder.
År 1995 slog Nintendo ihop processorn och båda PPU-kretsarna till ett enda chip på moderkorten SNSP-CPU-1CHIP-01 och 1CHIP-02. Ett 1CHIP SNES levererar en dramatiskt skarpare RGB-bild som tål att jämföras med emulatorer. Eftersom Nintendo använde kvarvarande chassin finns det inget garanterat sätt att identifiera en 1CHIP enbart på serienumret, även om PAL-serienummer som börjar på UP17 eller högre är goda kandidater. Det säkraste sättet utan att öppna konsolen är att titta ner i kassettluckan, inspektera mekanismen för utmatningsknappen på baksidan och gjutmarkeringarna, eller handla från en butik som verifierar moderkortsrevisioner.
Kabelvarning: Ett PAL SNES kräver en PAL-kopplad RGB SCART-kabel (som har 75-ohmsmotstånd till jord på RGB-linjerna) till skillnad från en NTSC SNES SCART-kabel (som använder 220uF-kondensatorer). Förväxlar du dem får du en mörk, urvattnad eller rullande bild.
Att köpa rätt Mega Drive
När det gäller Mega Drive anses originalet Model 1 (släppt 1990 i Europa) allmänt vara guldstandarden, specifikt moderkortsrevisionerna VA2 till VA6 (ofta märkta med "High Definition Graphics" tryckt på den runda ramen, även om tidiga PAL-enheter utan denna text också är VA4/VA6). Dessa kort innehåller det separata Yamaha YM2612-chippet och en ren ljudförstärkarkrets. Två detaljer är viktiga att känna till med Model 1:
Den bakre 8-stifts DIN-videoporten skickar endast ut monoljud. En ordentlig RGB SCART-kabel för Mega Drive 1 har en extra 3,5 mm stereokabel som pluggas in i det främre hörlursuttaget för att få äkta stereoljud.
Omodifierade Model 1-konsoler visar ofta svaga vertikala linjer (jailbars) i enfärgade bakgrunder, som den blå himlen i Sonic the Hedgehog, på grund av signalstörningar från kompositvideons bärvåg på kretskortet.
Undvik den sena revisionen Model 1 VA7 och tidiga Mega Drive Model 2-konsoler (VA0 till VA1.8) om du bryr dig om ljudkvaliteten; Sega integrerade ljudchippet i en gemensam ASIC och använde en dåligt konstruerad op-amp-krets som gör att FM-ljudet låter grumligt och kraftigt förvrängt.
Slutligen: om du köper en PAL-konsol idag, undersök möjligheten till en switchless 50Hz/60Hz-regionmodd (och en Dual Frequency Oscillator för SNES). Denna interna modifikation låter dig hålla in Reset-knappen för att växla din PAL-konsol till äkta 60Hz NTSC-läge, vilket eliminerar 17,5 %-nedslöningen och sorgkanterna samtidigt som du får full kompatibilitet med amerikanska och japanska kassetter.
Samlande och underhåll i Europa: Plastfodral, pappkartonger och kretsdöd
När det kommer till att samla SNES vs Mega Drive-spel i Europa märks skillnaden snabbt både på plånboken och i bokhyllan.
Sega levererade nästan alla PAL Mega Drive-spel i tåliga hårda plastfodral (clamshells) med en gjuten plastflik för upphängning och ett invändigt klammerfäste för manualen. Barn på 1990-talet behöll dessa fodral eftersom de fungerade som praktisk förvaring. Därför är det anmärkningsvärt överkomligt att köpa CIB (Complete in Box) Mega Drive-spel idag. Bortsett från rariteter från slutet av eran som Mega Man: The Wily Wars, Alien Soldier eller Fatal Fury 2, kan du fortfarande bygga en fin samling kompletta Sega-klassiker i kartong utan att betala ett enormt överpris jämfört med lösa kassetter.
Nintendo levererade PAL SNES-spel i tunna, ömtåliga pappkartonger med vita innerinsatser i kartong. De flesta nittiotalister slet upp kartongerna och kastade dem rakt i papperskorgen. Eftersom lösa SNES-kassetter överlevde i miljontal medan intakta pappkartonger inte gjorde det, har samlandet av kompletta PAL SNES-spel blivit en dyr hobby. Ett komplett exemplar (CIB) av ett eftertraktat PAL SNES-spel kostar ofta tre till fyra gånger mer än enbart den lösa kassetten.
Driftsäkerhet och underhåll
Från vår erfarenhet vid reparationsbänken åldras de två konsolerna väldigt olika:
SNES CPU/PPU-kretsdöd: Tidiga PAL SNES-konsoler (särskilt moderkorten SNSP-CPU-01 från 1992) drabbas allt oftare av plötsliga kiselhaverier inuti de specialtillverkade Ricoh CPU- eller PPU-kretsarna. Symptomen är att musiken fungerar men skärmen förblir svart, försvunna sprite-lager, trasig Mode 7-grafik eller att handkontrollerna slutar registreras. Detta går inte att laga med kondensatorbyten; den enda lösningen är att transplantera ett fungerande chip från ett donatormoderkort. Senare moderkort som SNSP-CPU-02 och 1CHIP är betydligt mer tåliga. Dessutom gulnar SNES-chassin ofta på grund av att UV-ljus och värme reagerar med det flamskyddande bromet i ABS-plasten (rent kosmetiskt, även om äldre gulnad plast kan bli spröd).
Mega Drives livslängd: Mega Drives standardprocessorer från Motorola (68000) och Zilog (Z80) är i det närmaste outtröttliga. När en Mega Drive slutar fungera handlar det nästan alltid om uttorkade elektrolytiska kondensatorer, en sliten 7805-spänningsregulator som går för varm, eller spruckna lödningar vid strömingången och handkontrollportarna – fel som alla kan repareras billigt och permanent med standardkomponenter.
Att avslöja piratkopierade kassetter
I takt med att 16-bitarspriserna har stigit har förfalskade så kallade "repro-kassetter" från utländska marknadsplatser översvämmat Europa. Även om färre Mega Drive-spel förfalskas jämfört med SNES, kräver dyra titlar som Hagane, Mega Man X3, Castlevania: Vampire's Kiss, Probotector och The Punisher en noggrann inspektion:
Kontrollera skruvarna: Äkta SNES-kassetter använder 3,8 mm Nintendo Gamebit-säkerhetsskruvar i metall; Mega Drive-kassetter använder vanligtvis 4,5 mm Gamebit-skruvar (eller specifika spårade säkerhetsskruvar på kassetter från EA/Accolade). Billiga plastgjutna skruvar eller vanliga stjärnskruvar (Phillips) är ett direkt varningstecken.
Inspektera kretskortskanten: Titta in i botten av kassetten på kontaktblecken på det gröna kretskortet. Äkta 1990-talskretskort har en mjukt vinklad, fasad kant för att förhindra slitage på konsolens kontaktstift. Billiga moderna förfalskningar har en rak, vass, maskinskuren 90-graderskant och använder ofta skarpt vita eller gula kretskortsfärger.
Öppna kassetten: För alla spel som betingar ett högre värde bör du öppna kassetten med en Gamebit-skruvmejsel. Äkta Nintendo-kort har Nintendo och spelets specifika ROM-kod (såsom SNSP-xx-0) tryckt direkt på mask-ROM-kretsens ben eller ovansida, utan svarta epoxidroppar (glop-tops) eller moderna flashminnesadaptrar fastlödda inuti.
Vanliga frågor
Är Sega Genesis och Mega Drive samma sak?
Ja, det är exakt samma 16-bitarskonsol under skalet. Sega släppte systemet som Mega Drive i Japan (1988) samt Europa/Australien (1990), men bytte namn till Sega Genesis inför den nordamerikanska lanseringen 1989 på grund av en varumärkestvist kring namnet Mega Drive.
Kan ett PAL SNES eller en PAL Mega Drive spela amerikanska och japanska spel?
Inte direkt ur kartong. Båda konsolerna använder fysiska spärrar i kassettöppningen och regionala säkerhetskontroller (tillsammans med skillnaden i bildfrekvens mellan 50Hz och 60Hz) för att blockera importspel. För att spela NTSC-spel på PAL-hårdvara behöver du en adapterkassett (pass-through converter), en flashcart eller en intern switchless regionsfri/60Hz-modifikation.
Vilken konsol är billigast att samla på i Europa: SNES eller Mega Drive?
Sega Mega Drive är betydligt billigare att samla på i PAL-regioner, särskilt om du föredrar kompletta spel i originalkartong (CIB). Mega Drive-spel såldes i tåliga plastfodral som överlevt i mycket stora mängder, medan ömtåliga SNES-kartonger i papp oftast slängdes under 1990-talet och därför kostar betydligt mer idag.
Vilken modell av SNES respektive Mega Drive har bäst bildkvalitet?
För SNES ska du leta efter en sent tillverkad 1CHIP-revision (SNSP-CPU-1CHIP-01 eller 02), som kombinerar grafikprocessorerna för att leverera en knivskarp RGB SCART-bild. För Mega Drive erbjuder en tidig Model 1 (moderkortsrevisionerna VA2 till VA6) den bästa kombinationen av skarp RGB-video och ursprungligt, klart Yamaha YM2612 FM-ljud.
Sammanfattning: Vilken 16-bitarskonsol vann egentligen?
Att utse en ensam vinnare i rivaliteten mellan SNES vs Sega Genesis gör att man missar vad som gjorde 16-bitarseran till 2D-spelandets guldålder. Eftersom de två konsolerna delar så lite hårdvaru-DNA känns till och med multiformatspelen helt olika på respektive maskin. Om du vill ha djupa rollspel, vidsträckta äventyrsspel som Super Metroid och fylliga sample-baserade soundtracks är Super Nintendo (helst en 1CHIP eller en senare 2-chip-revision) oslagbar. Föredrar du intensiv arkadaction, shoot-'em-ups, slagkraftig FM-syntmusik och prisvärt CIB-samlande är en Sega Mega Drive Model 1 det smartare köpet för europeiska spelhyllor.
Oavsett vilken sida av 16-bitarsstaketet du landar på sparar du mycket frustration genom att börja med ren, genomgången och testad hårdvara. På RetroBroker inspekterar, rengör och testar vi våra begagnade SNES- och Mega Drive-konsoler, tillbehör och autentiska PAL-kassetter, så att du tryggt kan koppla in din RGB SCART-kabel och börja spela direkt.
